Worldwide Pinhole Photography Day

Vanliga frågor om hålkameror

print file
  1. Vad är hålkamerafotografi?
  2. Vad behöver jag för att göra en hålkamera?
  3. Hur gör man själva hålet i kameran?
  4. Vad är den bästa storleken på hålet i kameran?
  5. Hur bestämmer man exponeringstiden?
  6. Böcker som handlar om hålkamerafotografi

1. Vad är hålkamerafotografi? Av Larry Bullis

Hålkamerafotografi liknar "vanlig" fotografi i de flesta avseenden men skiljer sig på en viktig punkt; kameran har inget objektiv. Istället har den en väldigt liten bländare som projicerar en bild på ett ljuskänsligt material (film eller papper). Det här innebär att man måste använda litet andra metoder än vid "vanlig" fotografi (främst för att exponeringstiderna är så långa) och bilderna blir på många sätt olika dem man tar med en vanlig kamera.

Ett objektiv skapar en bild genom att ljusstrålarna som kommer från alla motivets delar går igenom objektivet och samlas i en enda fokuseringspunkt. I en hålkamera sker ingen fokusering. Hålet fungerar istället som centrum för projektionen.

Rent praktiskt betyder det här att en ljusstråle som kommer från vilken punkt som helst i motivet och passerar kamerans bländarhål, kommer att träffa filmen på ett enda ställe. En annan ljusstråle, som kommer från en annan del av motivet, träffar filmen på ett annat ställe. Sammantaget kommer alla ljusstrålarna att bygga upp en fullständigt bild på filmen. Om filmen flyttas närmare eller längre ifrån kamerans hål kommer bilden att vara densamma, den kommer bara att vara olika stor.

Eftersom hålet inte egentligen är en punkt kommer fler än bara en ljusstråle att kunna komma igenom hålet och träffa filmen. Vi kan säga att ett litet strålknippe från varje punkt i motivet kommer in i kameran. Det är en av anledningarna till att hålkamerabilder oftast är mjukare än bilder som tagits med en kamera med objektiv. Den andra anledningen till det här är att vissa ljusstrålar träffar kanten på hålet och böjs av; det fenomen som kallas diffraktion.

Eftersom ingen fokusering sker är bilden skarp (även om skärpan är "mjuk") från mycket nära håll till mycket långt håll. Med andra ord finns det inga sådana begränsningar som skärpedjup, som ju finns då man fotograferar med en objektivförsedd kamera. Objekt som befinner sig närmare hålkameran än avståndet mellan bländarhålet och filmplanet blir inte helt skarpa, på grund av skillnaden mellan de strålar som kommer från varje punkt.

Back

2. Vad behöver jag för att göra en hålkamera? Av Larry Bullis

Så gott som alla behållare som kan göras ljustäta kan bli till en hålkamera. Det måste finnas något sätt att placera någon form av ljuskänsligt material i behållaren och materialet ska kunna gå att ta ut när sedan exponeringen är gjord. Man kan använda en liten behållare, exempelvis en tändsticksask, eller stora behållare som resväskor eller oljefat. Hela lastbilar och byggnader har byggts om till hålkameror, och även röda paprikor, vattenmeloner och andra litet mer udda saker kam användas som hålkamera. Hålkamerafotografer verkar tycka att det är extra kul att bygga sina kameror av ovanliga ting. Kartonger är populära, sådana som är gjorda för film eller papper, eller sådana som är handgjorda av fotografen. Många börjar med att bygga en kamera av en rund metallburk, som ger bilderna ett spännande perspektiv. Kameror som är byggda av filmtransportsystemet från en konventionell kamera är praktiska på så vis att det sällan är något problem att sätta i och ta ut filmen ur kameran.

Det andra kravet är ett användbart bländarhål. Ett sådant kan göras med stor eller liten precision; bildens kvalitet varierar mycket beroende på hur noggrann man har varit när man gjort sitt bländarhål. Oftast används tunn mässingsplåt eller någon annan tunn metallplåt för att göra hålet. Hur själva hålet ska göras på bästa sätt diskuteras ofta. Både de som sticker hål och de som borrar hål har sina skäl till varför de väljer just den metod de använder.

Olika material som svart tyg, svart färg, svart tejp osv. behövs för att minimera reflektioner inne i kameran och för att hålla ihop kamerans olika delar. Om du vill att kameran ska ha en sökare kan du konstruera en sådan, men kameran fungerar oavsett om du har en sökare eller inte.

Ett av de enklaste sätten att göra en hålkamera är att borra ett hål i ett lock till en systemkamera, ett sådant som används när kameran förvaras utan något objektiv monterat. Över det här hålet monteras sedan en bit metall, där själva bländarhålet görs. Sätt på locket på kameran. På så sätt kan du fortsätta att använda kamerans filmtransportmekanik. Film som har använts i en sådan här kamera kan skickas till ett vanligt fotolabb för framkallning. På så sätt kan man ägna sig åt hålkamerafotografi utan att behöva ha tillgång till ett mörkrum.

På senare tid har färdigtillverkade kameror börjat säljas. Några av dessa håller mycket hög kvalitet. Men för många hålkamerafotografer är själva byggandet av kameran en stor del av tjusningen med den här tekniken. Det har sagts att hålkamerafotografi är en del fotografi och en del skulptur.

Back

3. Hur gör man själva hålet i kameran? Av Tom Lindsay

Det finns ett antal sätt att tillverka bländarhålet, och lika många grupper som vill tala om att just deras sätt är bäst. Jag ska berätta hur jag gör och jag tycker det är det enklase sättet.

Material som behövs för att göra bländarhålet:

  1. En kvadratisk bit mässingsfolie, ca 0,075 mm tjock, 2,5-3 cm stor (som tjock aluminiumfolie, fast i mässing)
  2. En ny ovässad blyertspenna Nr 2 med suddgummi
  3. En synål Nr 10
  4. En kvadratisk bit kartong, 12 cm eller större
  5. En liten bit smärgelduk, grovlek 400
  6. En liten plattång med smal käft (valfritt)
  7. En fingerborg (valfritt). En sådan kan du köpa på en sybehörsaffär.
  8. En 8x lupp eller ett bra förstoringsglas

Då sätter vi igång!

Det första vi ska göra är att sätta nålen på plats i suddgummit på blyertspennan. Ta fram kartongbiten och lägg den på ett stadigt underlag (på golvet eller på ett bord blir bra). Ta pennan och håll den lodrätt i den ena handen, med suddgummit nedåt. Håll i nålen med den andra handen, med nålsögat uppåt. Centrera nålen i suddgummits mitt och tryck pennan nedåt (använd kartongbiten som skydd för underlaget när nålspetsen trycks nedåt) så att nålen kommer på plats i pennans suddgummi. Du kanske måste försöka några gånger innan det ser ut som i bild 1.

Example 1 Example 2 Example 3

Men det är värt ansträngningen att försöka få nålen så rak som möjligt. Ta bara ut nålen om det är helt nödvändigt. När du har fått nålen rakt i suddgummit kan du använda tången eller fingerborgen för att trycka in nålen så långt det går i suddgummit.

Ta fram mässingsfolien och lägg den på kartongbiten (välj en orörd del av kartongen). Snurra nålen (pennan med nålen i), på samma sätt som i bild 2.

Kontrollera att du håller dig till mitten av mässingsfoliebiten. Obs! Kartongen syns inte i bilderna, men du får tänka dig att den ligger där under mässingsbiten. Arbeta dig igenom mässingsfolien med små borrande rörelser. Du kan se att nålen går igenom folien, som i bild 3.

Dra ut nålen igen. Som du ser finns det små ojämnheter på undersidan av mässingsfolien. Se bild 4.
Example 4

De här ojämnheterna ska du använda smärgelduken till. Slipa ned de här ojämnheterna i mässingsfolien med små cirkulära rörelser. Överdriv inte det här momentet!

Vänd på mässingsfolien, så att den sidan du just slipan ned kommer uppåt. Fortsätt snurra med nålen, på det sätt som visas i bild 5.
Example 5 Example 6

Den här gången kommer du att få mycket mindre tydliga ojämnheter. Slipa ned de här ojämnheterna, mycket försiktigt. När du är nöjd stickur du nålen igenom mässingsfolien från andra sidan och snurra försiktigt på mässingsfolien, på det sätt som visas i bild 6.

Nålen bör kunna snurra enkelt men den ska inte glappa. När du har kommit så här långt kan det fortfarande finnas små små ojämnheter kvar som måste slipas ned. Gör det om det behövs!

Nu är det dags att ta fram luppen eller förstoringsglaset för att kontrollera att du har ett rent och snyggt hål. Om det ser bra ut är du färdig, men ser det inte bra ut upprepar du steg 6 till det ser bra ut. Grattis! Nu har du gjort ett bländarhål och du vet hur man gör, också. Bra jobbat!

Back

4. Vad är den bästa storleken på hålet i kameran? Av Guillermo Peñate

Storleken på hålet du behöver beror på vilken sorts effekt du vill ha. Många av oss räknar ut den "optimala" storleken och sedan avviker man från det här uträknade värdet (eller inte) för att experimentera. Det finns ett flertal formler för att räkna ut den "optimala" storleken på bländarhålet. Det "optimala" betyder i det här fallet att det är den storlek som ger den skarpaste bilden. Men, det är ju inte säkert att skärpan är det du vill åstadkomma i dina bilder. Formeln jag använder är den här:

Den optimala diametern i millimeter = 0,03678 * kvadratroten för fokallängden

När du har räknat ut vilken storlek du vill ha på hålet till din hålkamera hittar du bländartalet genom att dela fokallängden med hålets diameter. Självklart måste båda måtten ha samma måttenhet.

bländartalet f/=fokallängden/diametern

Oftast blir bländartalet inte något jämnt tal. Eftersom bländartalen inte har ett linjärt samband skulle du behöva ha en matematisk formel för att räkna ut det exakta bländartalet. Men eftersom hålkameran ändå inte är precis till sin natur behövs inga sådana noggranna beräkningar. Jag föreslår att du gör ett överslag och avrundar bländartalet till nästa hela bländartal (om det inte ligger helt nära det lägre talet). Anledningen till detta är att hålkamerabilder oftare blir under- än överexponerade.

Back

5. Hur bestämmer man exponeringstiden? Av Guillermo Peñate

När du vet vilket bländartal dina kamera har är det dags att ta några bilder. För att kunna göra det måste du veta vilken exponering du behöver till ditt motiv. Det kan du göra på vilket sätt du vill. Jag använder två metoder: Den första är "Soligt16"-regeln som säger att om det är mycket ljust så är exponeringen som krävs f/16 och exponeringstiden 1/(filmkänsligheten). Exempelvis blir exponeringen för film med 100 ASA under de här förhållandena f/16 och en hundradels sekund.

Den andra metoden är att man faktiskt mäter ljuset vid motivet. Ibland använder jag en handhållen exponeringsmätare och ibland en småbildskamera. Vi kan kalla blädaren "f" och tiden "t". När du har mätt ljuset måste du räkna om det till den exponering det motsvarar för bländaren på din hålkamera.

Börja sedan med att fördubbla "f" tills du får ett värde som är lika eller större än "F". Om värdena är lika är antalet fördubblingar multiplicerat med två lika med det antal bländarsteg som skiljer "f" från "F". Om värdet är större är antalet fördubblingar mellan "f" och "F" lika med antalet fördubblingar gånger 2 minus 1. Den nya exponeringstiden "T" får man fram genom att dubblera tiden "t" så många gånger som "f" skiljer sig från "F". Det låter knepigare än det är att räkna såhär.

Vi kan använda oss av en kamera av formatet 30x40 cm med en fokallängd på 15 cm som ett exempel:

Det optimala bländarhålets storlek=0,03678 * kvadratroten av 150 = 0,45 mm ca.

bländartalet för din kamera är f/=150/0,45=333

stegen mellan bländartalen från f/16 till mer än f/333 är: f/16, 22, 32, 44, 64, 88, 128, 176, 256, 352.

bländartalet för din kamera blir i praktiken = f/352

Ditt motiv är solbelyst i dagsljus, materialet som används som negativ är svartvitt multigrade-papper. Det ungefärliga ISO-värdet för ditt negativ blir då 6. Enligt Soligt16-regeln blir exponeringen 1/6 sekund för bländare f/16.

Förr att ta reda på hur många bländarsteg som skiljer f/16 och f/352 dubblar vi 16 tills vi kommer till 352 eller mer. Fem dubbleringar ger oss 512 (32,64,128,256,512). Eftersom 512 är större än 352 får vi fram antalet steg mellan f/16 och f/352 genom att mulitplicera antalet dubbleringar med 2 och subtrahera 1. 5x2=10-1=9. Det är 9 bländarsteg mellan f/16 och f/352. Den nya exponeringstiden får vi genom att dubblera den ursprungliga exponeringstiden 9 gånger: 1/6, 1/3, 1/1,5, 1,33, 2,66, 5,33, 10,66 , 21,33, 42,66, 85,33.

Den nya exponeringstiden blir 85 sekunder.

Den tid som motsvarar f/16 och 1/6 sekund är f/352 och 85 sekunder. Jag önskar att det här var slutresultatet, men vi måste fortsätta räkna, för att få med reciprocitetseffekten också. Det finns en tabell som jag tycker har varit väldigt effektiv för mig. Håll också koll på eventuella moln som seglar förbi, du kan behöva öka exponeringen om ett stort moln kommer ivägen för solen. När jag gjorde fotot "door", var den okorrigerade exponeringen 8 minuter. Enligt min tabell behövs en förlängning på fem gånger för att kompensera reciprocitetsfelet, vilket betyder att den korrigerade tiden blir 40 minuter! Ett stort moln seglade upp under exponeringen så jag ökade exponeringstiden till 55 minuter. Negativmaterialet var Ilford Multigrade.

Jag skulle vilja avsluta med att säga följande: Jag är ingen konstnär. Jag är tekniker. Alla mina studier och alla mina jobb har varit inom teknikens område (elektronik, elektricitet, kommunikationer och datorer). Och ändå känner jag behovet att "skapa" något som är vackert för mig, för mig och av mig. För att åstadkomma det kräver jag av mig själv att jag lär mig, intill gränsen för vad jag klarar av, all den teknik som behövs för att kunna få hålkameran att fungera. För mig fungerar den här kunskapen som en stege upp till den platå där konsten finns. Vissa människor är födda till konstnärer och andra är lyckliga nog att ha en bra blandning mellan de här olika kompetenserna. Tekniken bakom hålkamerafotografin kan tyckas trist och onödig för vissa, medan den är oumbärlig och/eller intressant och/eller otrevlig för andra.

Back

6. Böcker om hålkamerafotografi

  • Martha Casanave, Past Lives, (1991), David R. Godine, Boston, MA, USA ISBN 0-87923-872-0
  • Adam Fuss, Pinhole Photographs (Smithsonian Photographers at Work), Smithsonian Institution Press ISBN: 1560986220
  • Thomas Harding, One Room Schoolhouses of Arkansas as Seen through a Pinhole, University of Arkansas Press ISBN: 1557282714 ISBN: 1557282722
  • Hans Knuchel, Camera Obscura, (1992), Lars Mueller Edition, Baden, Switzerland ISBN 3-906700-49-6
  • John Warren Oakes, Minimal Aperture Photography Using Pinhole Cameras, ISBN: 0819153702 & 0819153699
  • Eric Renner, Center For Contemporary Arts Staff (Editor), International Pinhole Photography Exhibition, Center for Contemporary Arts of Santa Fe, ISBN: 0929762010
  • Eric Renner, Pinhole Photography: Rediscovering a Historic Technique, (1995), Focal Press, Butterworth-Heinemann, Newton, MA, USA ISBN 0-240-80237-3
  • Jim Shull, The Hole Thing, A Manual of Pinhole Fotografy, (1974), Morgan & Morgan , Inc., New York, USA ISBN 0-87100-047-4
  • Lauren Smith, Pinhole Vision I, LBS Produc ISBN: 0960779604
  • Lauren Smith, Pinhole Vision II, LBS Produc ISBN: 0-96079612
  • Lauren Smith, The Visionary Pinhole, (1985), Gibbs M. Smith, Inc., Peregrine Smith Books, Salt Lake City, USA ISBN 0-87905-206
  • Ruth Thorne-Thomsen, Within this Garden, (1993), The Museum of Contemporary Photography, Columbia College, Chicago, Ill., USA ISBN 0-93026-30-3 Paper, 0-89381-549-7 Cloth
  • Pinhole Journal, publiceras tre gånger per år (april, augusti och december) av:
    Pinhole Resource
    Star Route 15, Box 1355
    San Lorenzo, New Mexico 88041
    Tel: (505) 536-9942
    (medlemskap: intendenter, historiker, utbildare, studenter, fotografer, fotoklubbar m.fl.) Säljer också kameror och andra hålkamerarelaterade produkter, såsom böcker, färdiga bländarhål i olika storlekar, zonplattor m.m. Anordnar även workshops.

Tillbaka

De som bidragit med svar på vanliga frågor om hålkamerafotografi är bland annat:

Larry Bullis
Tom Lindsay
Guillermo Peñate
Howard Wells
George L Smyth
Brigitte Harper
Gordon J. Holtslander

Texten har förberetts för översättning av Gregg Kemp, 2003.
Den här versionen har översatts av Lena Källberg.

(Date of last modification: April 04 2025)